Skildring av min första Vätternrunda

I och med att jag nu åkt Vätternrundan har jag också klarat av min första klassiker, känns bra.
Jag skrev före loppet att mitt mål var att komma under 10 timmar och att om jag klarade det skulle jag vara nöjd. Jag måste därför vara nöjd med loppet men samtidigt känns det lite surt nu efteråt. Det är ju så att ett mål kan förändras under reans lopp, och det var just vad som hände igår. Men vi tar och börjar från början.
Kände att jag var så förberedd som jag på något vis kunde vara, hade ju till och med vänt en del på dygnet för att vara så pigg som möjligt under loppet. Det kändes därför en aning frustrerande när jag inte kunde somna kvällen före. Tror att det blev ca: 1 timme sömn, det innebar ju också att grejen med att stiga upp klockan 04.00 på fredag morgon nu bara var till nackdel. Hur som helst, när klockan ringde fick jag så klart ett adrenalinpåslag och vips var man i gång. Bristen på sömn skulle absolut inte få bli ett problem.
När vi rullade de 2 km till starten kände jag en nervositet blandat med någon slags skräck, samtidigt kändes det bra att det äntligen var dags. Klockan 02.46 gick så startsignalen. Första km gick riktigt sakta, man kan inte dra på där av olika anledningar. När den km var avklarad gick då någon i vårt gäng upp och trampade till. Nu var loppet i gång på riktigt och hastighetsmätaren pendlade nu mellan 30-45 km/timme. Som vanligt när jag drar i väg med andra började genast huvudet att fundera, herre gud vad snabbt det går, känner jag mig sliten, tror jag släpper direkt o.s.v. Bestämde mig ändå för att hänga i och rätt som det var var jag också uppe och drog, utan att försaka tempot för de andra. Det gick bra även om det i vissa uppförsbackar kändes riktigt jobbigt, skönt var det då att höra att även de som är snabbare samt de som jag trodde var snabbare än mig också tyckte att det gick väl fort emellanåt. Min tanke var att hänga på dessa till Jönköping (ca: 12 mil tror jag) för att där känna hur det känns och bestämma upplägget för resterande mil. Kände strax före Jönköping att jag gick på gränsen, så en eller ett par mil efter Jönköping släppte jag. Stannade då ock kissade och när jag klev upp igen blev jag rädd att jag hängt på de andra någon mil för länge, kändes tungt och jag började på allvar fundera på om jag höll på att klappa igenom helt. La mig då i en klunga av betydligt långsammare cyklister för att återhämta mig. Då fick jag betala priset för den dåliga sömnen. Rätt var det var ”tappade jag huvudet” och höll alltså på att somna, en klart obra idé när man cyklar i grupp. Rycket så klart till och kände mig piggare igen men efter bara någon minut var det dags igen. Nu fick jag stora problem att bestämma mig för hur jag skulle göra. Skulle jag ge upp mitt mål och i stället stanna och vila. Det kändes samtidigt som en dålig idé då det spöregnade (vilket det för övrigt gjorde i 20 mil:-)). Jag hade också blivit kissnödig igen och då förstod jag att om jag nu släpper denna klunga också finns risk för, om inte annat, en mental genomklappning. Då ställde jag mig på tramporna och trampade max i två minuter för att få en lucka till klungan, stannade och pinkade medan klungan passerade. De han dock inte långt innan jag var i kapp dem igen. Då hade jag också druckit av min sportdryck innehållandes koffein. Allt detta tillsammans gjorde att när jag kommit i kapp dem igen var jag inte alls intresserad av att åka med dem, nej nu var jag på g igen och drog lätt ifrån dem. Nu kom jag in i en härlig rytm. Många cyklister passerades och mitt psyke stärktes. När avståndsskyltarna visade 12 mil kvar var jag som allra piggast under hela loppet. Ett snabbt överslag i huvudet visade att jag med lätthet skulle klara mina 10 timmar om inget extra ordinärt skulle inträffa. Hitta en ny klunga som höll kanonfart för mig. Var med och gjorde jobbet i den klungan tillsammans med 5-6 andra. Därefter låg ett 50-tal cyklister som fick åka med:-)
När jag passerade 9 mil kvar räknade jag lite snabbt igen och började inse att jag faktiskt skulle ha chansen att nå mitt drömmål, under 9 timmar. Fortfarande fräsch i kropp och knopp och nu höjde vi tempot i klungan ytterligare, vilket fick till följd att vi blev färre som gjorde jobbet och att vi nu bara var ett 10-tal med. Med 3 mil kvar fick jag en härlig kick, nu var det bara att hålla precis över 30 i snitt sista 3 för att nå mitt drömmål, vilket inte är något problem i dagsläget. Hade kommit ca 1 km från den skylten när jag ställde mig på cykeln för att trycka till lite när jag kände att de slog igenom fram. Förbannade h-vete, jag hade fått punktering. Före loppet visste jag att jag gjort allt jag kunnat för att förbereda mig, förutom att lära mig fixa en punktering… Slarvigt!!! Att då ställa sig på sidan och börja kränga av däcket kändes uteslutet, där skulle lätt 1-2 timmar kunna försvinna. Fortsatte cykla några km innan jag bestämde mig för att stanna och pumpa, kanske skulle det hålla in till mål i alla fall. Det höll i 200 m sedan var det tomt igen. Testade en gång till, varför vet jag inte , det var nog en panikåtgärd. Så klart var det tomt omgående igen.  Detta innebar att jag fick avsluta de sista 29 km på fälgen, framhjulet dessutom. Fick slå av helt på takten och vips var alla chanser på drömmålet borta. Passerade mållinjen på 9:12, en mycket bra tid, egentligen. Förutom punkan hade jag också en broöppning som nog tog 7-8 minuter. Är med andra ord helt övertygad om att jag har en tid runt 8:50 i kroppen, vilket känns kanon. Vet att man inte kan tänka så, 9:12 är den tid jag fick och den tid som gäller. En tid jag skall vara nöjd med.
Känslan nu är exakt den samma som efter de andra loppen jag gjort, längtar redan till nästa.
Nu har jag då gjort alla loppen en gång och lovar nu att det är slut på fegandet med målsättningar. Nu vill jag inte längre ”känna att jag klarar det”, nej nu vill jag börja prestera. Det innebär att jag under denna vecka skall gå ut med mina mål för kommande klassikerår. Vill väcka tävligsjävulen i mig på allvar. Har faktiskt inte vid ett enda lopp varit helt slut efteråt, av rädsla att krokna. Nej, nu måste Erlman börja ta i! Vill ni får ni gärna komma med förslag på målsättningar i de olika loppen, helst seriösa i så fall.

Lars är nästan nöjd:-)

Summan av kardemumman är då att jag hade ytterligare en fantastisk tävlingsdag. Det är något visst med dessa folkfester. Att se glada, trötta, besvikna, lyckliga, bittra människor om vart annat, det är väl det som är tjusningen med utmaningar.