Sista inlägget på den här adressen

Nu mer hittar ni bloggen på följande adress, välkomna!
http://www.erlman.se

Sammanfattning av senaste veckorna

Som jag skrev i förra inlägget så händer det en hel massa bra saker just nu, gäller att köra hårt med förståndigt. Skriver här ett kort sammanfattande inlägg om vad som händer just nu och om vad som är på gång.
Träningen flyter på som planerat och jag hoppas möta vintern i bra form. Det har redan blivit en del mil på snö, vilket glädjer mig.
Det bokar på bra med föreläsningar och de senaste två månaderna har det varit föreläsningar varje vecka, ibland flera stycken. Skoj att människor börjar känna till dom och att många också vill lyssna.
Det pågår nu en renovering av min grafiska profil, det vill säga hemsida och andra trycksaker. Hemsida och blogg kommer snart ligga gemensamt under erlman.se, detta beräknas vara klart senast den 1/12. Kommer att bli grymt!
Välgörenhetsprojektet jag skrivit om går också framåt, vi har skjutit något på releasen av bra anledningar så jag har tålamod att vänta:-) Planerat släpp är nu fösta veckan i december. Den som väntar på något gott…

Jag bloggar just nu lite sparsamt av den enkla anledningen att jag inte vill falla tillbaka i gamla mönster och sätta i gång datorn så snart jag är hemma. Snart sitter många av bitarna jag jobbat med de senaste veckorna på plats och då räknar jag med att bli mer frekvent i mitt skrivande igen.

Lars tänker till!

 

Nej, inte falla dit igen!

Det är ett tag mellan inläggen nu, allt för att jag inte skall trilla dit igen. Anledningen är den att det händer enormt mycket just nu i projektet, bra saker…
Detta gör att det finns ungefär hur mycket skoj som helst att göra och att ta tag i, vilket alltså är detsamma som att jag om jag vill kan hamna i exakt samma ekorrjul som förr. Av den anledningen har jag valt att låta bloggandet bli lite glesare en stund. Jag håller, som jag nämnt tidigare, på med ett välgörenhetsprojekt som just nu tagit mycket av tiden jag inte tränat på. Samtidigt får det naturligtvis inte bli så att mitt liv med familjen blir lidande.
Så för att sammanfatta den senaste tiden kan sägas att träningen rullar på utan komplikationer. I skrivande stund sitter jag i en stuga i Grönklitt efter en skön löprunda och väntar på ett möte. Eftermiddagen skall sedan spenderas i skidspåren, måste säga att jag känner en längtan, en känsla jag aldrig trodde jag skulle få gällande skidåkning:-)
Jag har varit inne på det ett antal gånger den senaste tiden, välgörenhetsprojektet. Det är planerat att offentliggöras andra halvan av denna månad, troligtvis den 22:a eller 26:e november. Det kommer sedan att pågå på olika vis fram till slutet av maj. Exakt vad det handlar om får ni veta när det offentliggörs, men det kommer att bli skoj, det kan jag lova.

Det är detta tillsammans med en del kul grejer i mitt egna projekt som gör att jag kan se en fara, en fara att trilla in i det gamla igen. Det är alltid en fara för sådana människor som mig att hitta på roliga saker, risken att helt slukas upp av det är överhängande. Det som talar till min fördel den här gången är att jag är fullt medveten om riskerna. Jag vet att vissa i min omgivning kan tycka att det då är bättre att helt låta bli att utveckla och hitta på nytt, det är dock uteslutet för mig. Att inte hitta på nya saker och låta kreativiteten flöda skulle vara som att ta död på mig själv. Det gäller alltså att fokusera 100 procent på träning, kost och vila för att nå det ultimata resultatet av min satsning. Dessutom gäller stort fokus på familjen. Samtidigt gäller att hitta energi för att hela tiden orka ladda om, det är trots allt ett ganska tufft liv att träna 18-35 timmar i veckan. Det är här de andra sakerna kommer in, det är för mig ett sätt att ladda batterierna. Med andra ord är det en nödvändighet och intressant test. En test att leva som jag säger att jag vill, vilket innebär att lägga lagom med krut på saker och ting.

Lars lär för livet!

Bara att hoppas

I går var en stor dag i mitt liv! Redan när jag gick på mellanstadiet var jag helt övertygad om att mormor skulle bli en av de människor som skulle bli 100 år och tänk, jag fick rätt. Hur häftigt som helst, 100 år!!! Att säga att hon är pigg är nog att ta i, men hon är i alla fall med och kan föra en dialog, har hyfsad koll på oss alla, barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Mormor är och har varit en förebild och idol!

För övrigt ser ni säkert på tiden mellan inläggen att det har varit fullt upp ett tag. Anledningarna är flera, en av de största och häftigaste kan jag dock inte skriva så mycket om här, det kommer mer information i mitten av november senast. Det jag kan säga är att det är ett nytt projekt på sidan av de andra, ett projekt som håller på att bli hur häftigt som helst. Det är dessutom bra ur den aspekten att jag nu måste visa att det går framåt i det andra. Det jag menar är att jag nu skall kombinera detta med träning utan att det ”äter upp mig”. Alltså, jag skall sköta mitt tränande exakt så noga som jag gör, samtidigt ska jag lägga tid på det nya utan att missa familjen och mig själv. Det som är bra är att det är helt upp till mig, jag kan själv välja hur mycket tid jag vill lägga. Dessutom är jag övertygad om att om jag nu sköter detta på rätt sätt så kommer det att bli ett perfekt sätt att fylla på med energi och motivation till allt det andra i livet!

Det gäller att skapa sig ett bra liv, ett liv som gör att man vill och kan bli som mormor.

Lars jobbar på det!

Cirkus Erlman, några timmar ur mitt liv

Att jag är disträ och att det ofta kör ihop sig lite är något som både jag och min omgivning vet, det brukar ändå lösa sig i slutändan. Det senaste dygnet har innehållit en del saker som jag nu väljer att dela med mig av, då hör till saken att detta bara är några saker, det pågår liksom hela tiden.
Det började i går morse, jag packade som vanligt in barnen i bilen och begav mig ut på lämningsrundan. Först körde jag E1 och E2 till skolan, så långt inget konstigt. Efter det körde jag vidare mot Västanvik och och dagiset Västanvind där E3 brukar tillbringa sina dagar medan vi jobbar. Parkerade bilen och gick ut för att ta ut honom, blev något förvånad när stolen var tom, inget barn. Kom då på att han ju skulle vara hemma med mormor och morfar denna dag, då hör till saken att när jag satt i bilen ringde Tina till mig för att berätta att hon kontaktat dagiset för att meddela att E3 var ledig.
Idag började dagen med att jag skulle köra E1 till skolan, därefter var det klippning och en resa till Stockholm på programmet. Jag skulle ta en minibuss som jag hämtat i går till Stockholm då vi ska ha en del saker med oss tillbaka på torsdag. Satte mig i bilen och vred om nyckeln, bilen startade i ungefär 2 sekunder sedan la den av, detta upprepade sig ett antal gånger. Ringde då ägaren till bilen som meddelade att jag förmodligen hade satt i fel nyckel i tändningen var på startspärren aktiveras. Gör si och så så löser det sig, men inte. Vi försökte på konsten alla regler att starta bilen, dock utan positivt resultat. Då kom det en herre från Bilbolaget och testade, samma resultat för honom, bilen gick inte. Liftade med honom in till Leksand och mitt kontor för att med benens hjälp gå och klippa mig. Kom nu på att jag var tvungen att ta mig tillbaka till bilen då E1 hade sin hockeyväska där, som skulle köras till Ishallen, dessutom hade jag min packning samt plånboken kvar i bilen. Med stigande puls begav jag mig till fots mot skolan där Tina jobbar, fick tag i henne och lånade hennes bilnycklar och bil för att uträtta en del ärenden. Drog nöjd i väg med hennes bil och började bocka av ”to do-listan”. Blev något överraskad när jag skulle ställa in väskorna i skuffen på bilen, det visade sig att Tina hade en tårta som dessutom stod på fat med fot, lite snopet att den nu låg upp och ner…
Då vi nu gett upp att få igång bilen som stod hemma under förmiddagen begav jag mig nu till tågstationen, dags att köpa biljett! Tror ni automaten fungerade? Tog i stället upp telefonen och ringde SJ, synd bara att väntetiden i kön var längre än det var tills tåget skulle gå. Nu sitter jag i alla fall på tåget och ser med tillförsikt fram emot kommande dagar i Stockholm…

Det har nog bara börjat!

Bland det starkaste jag varit med om!

Om vi nu bortser från allt fantastiskt jag varit med om som make och familjefar så går det jag var med om i fredags upp på topp tre över häftiga upplevelser, känslomässigt.
Det hela började för ungefär ett år sedan när jag träffade en viss person och vi talade om allt möjligt, efter ett tag kom vi in på musik och att personen i fråga både spelade, sjöng och komponerade/skrev musik. Denna person vet av olika anledningar det mesta om mig, inte minst sånt som har betydelse. Jag slängde ur mig snabbt att det vore skoj om han ville skriva en låt för/om mig. En låt att bära med sig i olika typer av sammanhang, kanske en låt att spela på högsta volym vid målgången den där dagen 2014, eller när man verkligen vill ladda inför en dag.
Jag fick ett snabbt och okomplicerat svar, ”ja, det vill jag”!
Efter det har tiden gått och vi har båda haft fullt upp. När jag så råkade personen i fråga här om veckan slängde jag ur mig att det vore skoj om låten snart var klar, då jag ser tillfällen då den skulle kunna göra sig bra. ”Okej, jag har en hel del research klar, bara att skriva egentligen”, var svaret. Bara en eller någon dag senare träffades vi igen och nu var låten klar.
I fredags träffades vi åter, den här gången med gitarr. Låten spelades akustiskt.
Där satt jag och en annan grabb, för det är en han som skrivit, ensamma i ett rum och han skulle till och sjunga.
Det som nu hände var som sagt inte bara häftigt, det var SÅÅÅÅÅ STORT. En låt skriven med tanke på mig och mitt liv av en person som vet det mesta om mig. Det innebar att var enda mening som sjöngs betydde något för mig, något mer än det som sades. Trodde det inte skulle kunna hända, men nu satt jag där och tårarna rullade ner för min kind och känslan var på något vis total! Som ni förstår skulle jag kunna skriva metervis om detta, men det lär inte behövas, tror ni förstår:-)

Jag tänker inte avslöja nu vem som skrivit och jag kan heller inte bjuda på ett smakprov, ännu. Den kommer dock att släppas inom en inte allt för avlägsen tid, och jag lovar, ni lär bli varse det!

Häftigt!

Han/hon gjorde ju sitt jobb…

…och riktigt bra dessutom. Trots det kände jag först en viss irritation över det nyss genomförda jobbet.
Det var när jag var på kommunhuset under dagen som det hände, det som rubriken syftar på. Jag var nämligen på kommunhuset och föreläste för ett gäng kommunanställda om respekt, inställning och bemötande. Vi kom under reflektionen efter in en hel del på det där med att förstå andras situationer och att vi inte alltid har förståelse för att människan mitt emot eller i telefon faktiskt gör sitt jobb enligt de instruktioner de fått. Vi pratade om att ibland kanske svaret/beskedet är det som vi reflekterar över och således blir det som avgör om vi anser att vi blivit bra bemötta. Ett exempel kan alltså vara att vi söker ett bygglov. När vi då får beskedet så kan det mycket väl vara så att vi blir vänligt och respektfullt bemötta, men får ett nej till vårt planerade bygge. Kan det då vara så att man kan anse sig blivit illa bemött, just för att svaret inte blev det man önskade?
En annan sak som kom upp var det här med spontana komplimanger. Hur ofta lyfter man luren och ringer till sin IT-support med det enda ärendet att säga att man är glad och tacksam att allt fungerar…? Borde man kanske göra det?
Av just den anledningen höll jag ögonen extra öppna när jag senare lämnade kommunhuset, jag hade nämligen bestämt mig för att ge parkeringsvakten som tidigare under dagen lappat min bil en del beröm för väl utfört arbete. Tror ni inte att den p-vakten skulle ha blivit positivt överraskad då, hur ofta får dessa personer beröm?
Med detta inte sagt att jag tycker det är bra att vi har detta system i lilla Leksand, det borde inte behövas och främjar knappast besöksnäringen men det spelar liksom ingen roll i det här läget, det var ändå ett väl utfört arbete.

God natt:-)

Som förr, fast nytt!

Egentligen är allt precis som det varit i nästan hela mitt liv, fast bara nästan hela livet. I morgon är det nämligen dags för Lidingöloppet och jag ska inte vara med, så har det (nästan) alltid varit. Den här gången känns det dock helt annorlunda. Den största skillnaden är nog den att tidigare i livet har jag inte ens vetat att det är, nu har jag till och med åkt till Stockholm för att få uppleva det som åskådare, vill liksom inte missa folkfesten! Sprang mitt första och hittills enda för exakt ett år sedan.
Efter det att jag tog beslutet att inte vara med har det ändå känts rätt, jag är helt enkelt inte förberedd för detta lopp i år av den enkla anledningen att jag varit sjuk. Att få en känsla av att det känns rätt just nu är dessvärre inte lika självklart, å vad jag önskar att jag nu hade suttit och funderat över formen, över vädret, över morgondagens yttre omständigheter, över hur mycket mat och energi jag skall stoppa i mig, över om jag kommer att somna ikväll, över om jag kommer att klara mitt mål och mycket, mycket mer. Nu känns det istället lite vemodigt…
OK, nog om det, inget lopp, så är det, gilla läget!

För övrigt har detta varit en helt fantastisk vecka på många sätt. Har haft tre roliga föreläsningar. Den första var för 300 högstadieelever, häftigt, tufft, spännande och inspirerande. Även de andra två var riktigt roliga, det kändes bra och som att mitt budskap gick fram. Det är en ynnest att få åka omkring och prata om saker som man verkligen brinner för, i det här fallen handlade det om respekt, inställning och bemötande.

Jag har också nämnt lite på Facebook om ett välgörenhetsprojekt jag startat. Det jag kan säga om det nu är att det har tagit en otrolig fart och att ni snart kommer att få veta massor om det. Gissar att ni inte kommer att kunna undgå det:-) Skall låta några till pusselbitar falla på plats samt att en hemsida enkom för det ska bli klar, sen så…

Lars mår prima!

Trist beslut, men nödvändigt!

En månads förkylning har satt sina spår! Har känts ok i huvudet trots långt träningsuppehåll, ända tills det att jag fick börja träna igen, då kändes det riktigt tungt. Att kondition är en färskvara visste jag men att det skulle kännas så tungt som det gjorde att försöka komma i gång igen trodde jag nog inte. Det i kombination med högt uppskruvade mål inför Lidingöloppet gjorde nog att en omedveten stress infann sig. Jag skrev redan för någon vecka sedan att jag kunde glömma mitt 2:15-mål men att det inte var någon fara. Det lät nog bättre än det egentligen var, har nog pressat mig själv omedvetet och haft tankarna på det här med tid och prestation ändå.
Samtidigt som förkylningen fortlöpt har det hänt en del annat också, Två stycken ”klara” partners modell större fick av olika anledningar lov att hoppa av i sista sekunden. Det ena bolaget såldes till en utländsk ägare och det andra gjorde stora omorganisationer och valde att få återkomma senare…
I mitt lilla bolag får sådant stora konsekvenser, inte minst i ett projekt som detta. Kanske var det då tur att förkylningen kom, jag har då kunnat fokusera på annat, lösningar helt enkelt. Tack och lov så föll flera pusselbitar på plats förra veckan och några till spännande bitar ser ut att få plats inom kort. Det har alltså av flera anledningar varit en ganska tuff tid, en tid som jag ändå är säker på att jag kommer att ha nytta av framgent.
Förkylningen, kanske i kombination med det övriga gör att jag absolut inte är i form just nu och känslan är att 30 km Lidingölopp i tävlingsfart inte kommer att gynna mig i det långa loppet. Då långsiktighet och målen som ligger längre fram är det som egentligen är det viktiga beslutade jag mig idag efter samråd med Christer att ställa in lördagens lopp, ett beslut som naturligtvis är hur trist som helst. Samtidigt kände jag en lättnad när jag bestämt mig och beslutet var taget och eftermiddagens träningspass var faktiskt det absolut bästa efter förkylningen. Motivationen har det aldrig varit något fel på, men pressen jag satt på mig själv har inte varit bra helt enkelt. När jag nu ser fram emot vintern och Vasaloppet i stället samtidigt som jag bland annat sneglar mot sommarens Ironman känns det riktigt bra. Jag kommer att sätta tuffa mål inför Vasaloppet med, mål jag kommer att må bra av så länge träningen får fortlöpa enligt planen.
Den närmaste veckan kommer jag nu att ”träna fritt”, allt för att få tillbaka glädjen till 100 procent, sedan påbörjas uppbyggnadsfasen för kommande utmaningar på måndag nästa vecka.
Jag kommer för den delen ändå att åka till Lidingö på Lördag, vill inte missa folkfesten…

Just nu känns allt toppen, har så mycket skoj på gång som jag förhoppningsvis får anledning att återkomma till vad det lider.

Lars är på banan igen!

Varför så fördomsfull Lars???

Jag vill verkligen inte vara fördomsfull, trodde till och med att jag var bra på att inte vara det, ändå så kommer jag på mig själv med att vara just det. Två gånger inom bara några dagar har jag blivit riktigt irriterad på mig själv av den anledningen. Den första gången av de två jag tänker berätta om var i söndags. När dagarna i Torsby led mot sitt slut sa en av de som var med att han tänkte åka hem då hans barn skulle spela fotbollsmatch och att om han åkte nu så skulle han hinna hem och titta. När jag senare träffade andra deltagare som undrade var han var kom jag på mig själv med att säga, ”han har åkt hem för att se sin son spela fotboll”. Det fanns faktiskt ingenting i den information jag fått som sagt att det var en son, det kunde alltså lika gärna vara en dotter. Tror till och med att så var fallet…
Kanske inte så farligt i sig, men tanken av att jag delar in människor i fack efter kön på det viset är ju skrämmande, tror nämligen att det var det jag gjorde. Kan absolut inte svara på varför, jag om någon borde väl vara van att tjejer/flickor/damer utövar samma sporter som killar/pojkar/män, har ju dessutom fått träna på att förlora mot tjejer i hela min uppväxt! Satt dessutom så sent som i måndags och tittade när min son dömde Leksands damlag i hockey konstaterandes att tjejer verkligen kan spela hockey, om jag nu hade tvivlat!
Gång nummer två som jag tänkt berätta om är denna:
Jag har den stora äran att vara en av de personer som sköter intervjuerna i Leksands IF:s nätverkslounge under matcherna. I loungen bjuder vi in olika typer av mer eller mindre kända personer. I går hade vi tre gäster men jag väljer nu att fokusera på den ena av dem, nämligen den nyblivne Paralympics-guldmedaljören Stefan Olsson. Stefan sitter i rullstol och tog sitt guld i rullstolstennis tillsammans med Stefan Wikström i sommarens tävlingar. Jag var mycket medveten om att Stefan sitter i rullstol och att han för övrigt är precis som vem som helst. Ändå, lika så förbannat så händer det något inom mig som jag bara inte tål. Stefan hade också sin mycket trevliga flickvän, Mirjami med sig, som också hon sitter i rullstol.
Två fantastiskt trevliga människor som är precis som vem som helst och förtjänar så klart att behandlas precis som vem som helst. Ändå hamnar jag i en situation som jag inte bemästrar, jag blir obekväm och känner att jag nästan börjar överartikulera och prata sakta. Dom är ju för fan rullstolsburna, inte hörselskadade, viket så klart inte heller hade varit något fel. Kan inte förlåta mig själv för att jag inte kan få bort dessa fördomar ur huvudet. Tro nu inte att jag stod/satt där och talade högt och sakta, nej jag pratade precis som jag alltid gör, men jag var tvungen att tänka på det, VARFÖR? Visste knappt om jag vågade fråga om de ville ha hjälp, jag frågar ju andra människor om de önskar hjälp med saker och ting så varför inte fråga dessa två individer. Är jag rädd för att såra dem, eller för att trampa dem på tårna?
Är jag onormal? Tyvärr så tror jag inte det, gissar att det finns fler än jag som inte vet hur de skall vara, eller som i alla fall känner sig obekväma.
Tack vara att dessa två individer var så härliga som de var så lyckades jag till slut släppa alla tvångstankar och innan kvällen var slut så tänkte jag inte ens på att de satt när de gick, eller säger man åkte, eller rullade. Nu var jag där igen, där då man inte riktigt vet hur man skall uttrycka sig. Jag vill verkligen inte vara en sån som kategoriserar människor efter utseende, hudfärg, handikapp, missbildningar eller något annat heller för den delen. Jag har ju själv en son med läpp- käk- och gomspalt och borde således veta att det är i läpp, käke och gom han har sin missbildning, ingen annan stans!
Handlar det om fördomar eller är det bara okunskap i kombination med ovana? Spelar egentligen ingen roll, det blir liksom fel vad det än är.
Gillar inte att jag är sån, måste jobba vidare med detta.
Tack Stefan och Mirjami för en trevlig kväll och för att ni fick mig att komma till insikt trots att ni troligen inte ens visste om det innan ni läste detta, om ni läser detta:-)

Lars måste lära mer!
Följ mig gärna på:
facebook.com/larserlman
twitter.com/larserlman